Vatten och medel: vad som faktiskt har ändrats

Golf tar mark, vatten och växtskyddsmedel i anspråk, och branschen har hört det i tjugo år. Vad som faktiskt har förändrats på svenska banor är intressantare än både kritiken och försvaret.

Sverige har hårdare regler än de flesta

Användningen av kemiska bekämpningsmedel på golfbanor är starkt begränsad i Sverige, och antalet godkända preparat har minskat under lång tid. Resultatet är en generation banchefer som lärt sig sköta gräs med färre medel, mer uppföljning och bättre odlingsteknik, eftersom alternativet inte fanns.

Vart vattnet tar vägen

Bevattningen är banans största miljöpost och den som banpersonalen arbetat hårdast med. Synliga tecken är fairwaykanter som gulnar i juli, ruff som inte bevattnas alls och spridare som går i sektor i stället för helt varv. Torrsomrarna och bevattningsförbuden i södra Sverige har drivit på det snabbare än några avsiktsförklaringar.

Gult är inte försummelse

En fast, gyllene fairway rullar mer, dränerar bättre, är mindre sjukdomskänslig och kräver mindre vatten och mindre fungicid. Den är dessutom bättre golf: bollen reagerar, marken deltar, och banan spelas som links alltid har spelats.

För ett öga vant vid golf på tv ser den däremot ut som en bana i förfall. Tävlingsförhållanden är två veckors extraordinär insats som ingen klubb håller över en säsong, och att jämföra sin egen bana i augusti med en tourtävling i juni är att jämföra två olika saker.

Medlemmar som klagar på färgen är därmed ett av de verkliga hindren för minskad vattenanvändning, och det är ett lösbart hinder: de klubbar som tagit steget är de där banchefen förklarar i klubbladet i juni, innan klagomålen kommer i augusti.

En fast, gyllene fairway rullar längre, dräneras bättre och behöver mindre vatten och mindre svampmedel. För ett öga vant vid tv ser det ut som en bana i knipa. Medlemmar som klagar på färgen är ett av de verkliga hindren för lägre vattenanvändning.

Snömögel och vinterproblemet

Svenska greener möter ett hot som få länder har: månader under snö och is. Förebyggande behandling före vinterns intåg är den enda applikation även den mest restriktiva banchef försvarar, eftersom en green förlorad till snömögel är en green stängd till juli.

Marken som inte är i spel

En artonhålsbana har en tredjedel eller mer av ytan utanför spel, och det är där det ekologiska värdet finns: oklippt ruff, bryn, våtmarker och kantzoner längs vattendrag. I ett land med Sveriges markanvändning är golfbanor ibland de största sammanhängande gröna ytorna i sin kommun.

Att omvandla skött ruff till extensiv yta är dessutom det vanligaste miljöprojektet på banor, eftersom det på en gång minskar klippning, bränsle, vatten och arbetstid. Baksidan är ärlig och bör sägas: naturytor kostar bollar, och en klubb som ställer om tio hektar hör det första säsongen.

Vad en spelare kan göra

Lite, men inte ingenting. Laga ditt nedslagsmärke och ett till: ett märke som lagas inom en minut läker på en dag, medan ett som ligger en vecka lämnar ett ärr som består i en månad och kräver insatser.

Lägg tillbaka torvan eller fyll med sandblandningen, respektera anvisningarna om vagnar och bilar på blöta dagar, och klaga inte på en gul fairway i augusti. Det sista är ett verkligt bidrag och kostar ingenting.

De ärliga gränserna

En golfbana är ingen naturreservat. En bana anlagd på dikad våtmark, eller bevattnad i ett område med strukturell vattenbrist, blir inte dygdig av att återvinna sitt vatten och sätta upp en holk på tolfte.

Det ärliga kriteriet är inte om golf är bra för miljön, utan om just den här banan sköts bättre i år än i fjol. Den frågan har ett svar, banchefen känner det, och det är oftast mer uppmuntrande än debatten låter påskina.

En golfbana är inte ett naturreservat. Den användbara frågan är inte om golf är bra för miljön utan om en viss bana sköts bättre i år än förra året.

Klippning, bränsle och personal

Den del ingen talar om är maskinparken. Att sköta en bana innebär flera hundra klipptimmar i veckan under säsong, och övergången till eldrivna och hybrida maskiner på greener och tees är det tysta skiftet under det senaste decenniet.

Drivkraften är lika mycket ljudnivå och tidiga starttider som utsläpp, men effekten är densamma. Bristen på utbildad banpersonal pekar åt samma håll: en styrka som inte är fulltalig klipper mindre, och mindre klippning visar sig vara förenligt med bättre golf på de delar som räknas.

Hålpipning och dressning

Hålpipning och dressning ger två till tre veckors ojämna greener och därefter ett friskt år. De flesta svenska klubbar gör det på sensommaren, och datumen är kända i förväg.

I det fönstret studsar puttar, tar mindre brytning och saktar in i sanden. Rätt svar är att putta bestämt genom brytningen i stället för att låta bollen dö vid hålet, och att inte lägga klubbmästerskapskvalet eller ronden med långväga gäster där. Greenfeen är ofta nedsatt just då, vilket är kompensationen.

Vad ett varmare och blötare år gör

Skötseln följer vädret, och vädret har rört sig. Mildare vintrar betyder längre perioder då gräset varken växer eller vilar, vilket gynnar svampsjukdomar precis när verktygen för att bekämpa dem har blivit färre. Blötare höstar betyder mer packning och fler dagar med vagnsförbud.

Praktiskt för en spelare betyder det två saker. Säsongens ytterkanter blir längre men skörare, alltså fler spelbara dagar men också fler dagar med vintergreener eller körförbud. Och banorna investerar i dränering före allt annat, vilket är den enskilda åtgärd som ger flest spelbara dagar per satsad krona.

Frågorna som säger mest om en bana

Vill du veta hur en klubb sköter sin mark räcker tre frågor till banchefen, och de besvaras gärna. Vad dräneras härnäst och varför. Hur stor del av ytan klipps kort, och har den delen minskat. Och vad görs med den mark som ligger utanför spel.

Svaren berättar mer om banans skick om fem år än något du ser på en lördagsrond, och de skiljer den klubb som planerar från den som reagerar. En medlem som ställer dem visar dessutom att medlemmarna bryr sig om annat än färgen på fairway, vilket är precis det stöd en banchef behöver.

Var du ser det här i Sverige

Skillnaden mellan jordarter är här större än skillnaden mellan säsonger. Sandbanor vid kusten dränerar snabbt, klarar sig med mindre bevattning och spelar fast även efter en regnvecka; ler- och skogsbanor i inlandet håller vatten, kräver mer arbete på våren och stänger vagnar tidigare.

Det gör att de mest miljöeffektiva banorna i landet ofta är just kustbanorna, av rent geologiska skäl. Vill du se hur en bana med lite vatten och lite gödsel spelar, spela en av dem i augusti, och jämför sedan med en parkbana i oktober.

Vill du veta hur din egen klubb ligger till finns svaren hos banchefen och i klubbens verksamhetsberättelse, och Svenska Golfförbundet driver arbetet med certifiering och miljöuppföljning tillsammans med klubbarna. De som gör jobbet är i regel glada att någon frågar. Panxis Golf har ingen affärsrelation med de nämnda organisationerna.

Vinterns spår

Den svenska vintern gör en sak som få länder har att hantera: is och snötäcke som ligger i månader. Ett tjockt istäcke kväver gräset, och det är förklaringen till att somliga greener kommer upp fläckvis i maj trots ett i övrigt gott skötselår.

Banpersonalen arbetar med det genom dränering, luftning och att hålla ytorna fria där det går, och resultatet syns först i juni. Det är också skälet att en dålig vårgreen sällan är ett tecken på slarv utan på en vinter man inte rådde över.

Värt att fråga i din klubb

• Varifrån kommer bevattningsvattnet, och har mängderna minskat?
• Hur stor andel av anläggningen är utanför spel och sköts extensivt?
• Är banan GEO-certifierad, och vad kostade det i kronor att komma dit?

Svaren säger mer om hur en klubb styrs än någon broschyr.